good frames won't save bad paintings

Trött och sliten sitter jag på tåget till jobbet. Det blev aldelles för sent igår. Men det var det värt!
Först trevlig pratstund med gamal jobbarkompis som jag inte sett på väldigt länge. Sen vidare till Bernts nya "hemliga" klubb 2:35:1 ( eller vad den heter). Vi skulle titta på en spelning med ett nytt svenskt band som kallar sig Vincent.
Du har säkert hört dom. Det är svårt att undvika 3:s nya reklam. Jag dyker iaf på den så fort jag sätter på tv:n. De andvänder sig utav deras låt i reklamen.
   Helt förstummad och faschinerad utav lokalens ipod.feeling slog vi oss ner på några sköna kuddar framför scenen. Det var lagom mycket folk och några meter bort ramlar idol-Markus förbi. Pontare var också där.
Vincent intar scenen, snygga som fan efter att ha blivit stylade av självaste Sam Lambert. Bra jobbat killen!
På mindre än ett ögonblick lyckades de fånga publikens uppmärksamhet och alla gungade med i det härliga reaggie soundet.
Jag kunde inte slute le. Från första till sista sekund har de min totala uppmärksamhet. Jag slås av deras individuella scenspråk och personligheter. Alla har lyckats nicha sig och hittat sin egen roll i bandet och det ser riktigt bra ut! Men framförallt så låter det GRYMT!
Jag vill bara höra mer och blir sur på mig själv när jag tvingas rusa iväg innan spelningen är över. Fan för att bo i Södertälje. Men sånnt är livet...

Igår kväll spelade Juvelen på Trädgår´n i Borås.
Jossan och jag prommenerade dit med stora förväntningar och vi var båda hoppfulla och nyfikna på hans framträdande. Efter ca. 2 timmar bland fulla människor som rammlade runt i lokalen klev han äntligen ut på scenen med endast sin guitarr som bandmedlem. Det tog bara några få sekunder innan folkmassan letade sig fram till scenen och det blev snabbt trångt och stämningen steg gradvis.
Innan konserten var jag tveksam till hur han skulle klara av att lyfta publiken ensam, men han lyckades alldeles utmärkt.
Han har en mycket säregen röst som tilltalar mig och jag blev  fruktansvärt inspirerad utav hans framträdande. Orden kommer ur hans mun på ett exprimentiellt och lekfullt sätt, snudd på falskt. Han vrider ur sig orden och han sjunger med hela kroppen.
Nackdelen med framträdandet var att det endast varade i 17 min...men det va 17 ljuvliga minuter.
Jag gillade det skarpt! Jag ser fram emot mer nytt material från den här killen.

Mew, den nya favoriten i min skivsamling!
 
Välkommen till Mew:s fantastiska värld!
Melodierna bygger på diverse ljudsammansättningar
med mycket instrument och svävande toner. De känns
som att man flyger in i en paralell värld som skapas,
en påtaglig känsla av att man svävar. Det är svårt att
inte ryckas med i låtarna när sångaren, Jonas Bjerre,
höjer tonerna och sjunger i en ljuvlig falsett. Hans röst är
svag, mjuk och försiktigt trevande. Han leker med tonera
och är snuddar ofta vid de allra högsta. 
Med den mäktiga bakgrunden blir resultatet enastående.
Det nya albumet från 2005 "And the glass handed kites"
är egentligen en enda lång låt, utan avbrott. Det kanske låter långtråkigt, men tro mig när man väl tryckt på play vill man bara höra mera. Det danska bandet vet hur man skapar förtrollande musiklandskap med dalar och berg.

För ganska så exakt 10 minuter sedan utsågs Anna Ternheim till årets kvinnliga artist!
Hon slog igenom år 2004 meddebutalbum "Somebody outside" och blev med det albumet utsedd till årets nykomling.
Hon har väckt mycket uppmärksamhet för sitt starka uttryck och vassa texter, vilket resulterat i en rad olika utmärkelser i form av bland annat Grammis och P3 Guld.
Uppföljaren till debutalbumet heter "Seperation road" och även det albumet har blivit hyllat. Det är en mognare version med en vacker stämmning. Hon har hållit så benhårt på sin integritet att det känns skamfullt att läsa texthäftet till "Separation road". Hennes texter blottar hennes personlighet. Omslagen till hennes skivor speglar hennes artistbild då hon har levererat bilden av sig själv som en människa som inte vill sticka ut ur mängden.

The Knife är ett svenskt electropopband som bildades 1999. Bandet består utav syskonparet Karin och Olof Dreijer.
The Knifes självbetitlade debutalbum kom 2001. Två år senare släpptes den prisade uppföljaren Deep Cuts. Nu har de hunnit med att släppa tre album och det senaste heter Silent shout.
Deras musik har kategoriserats som någonslags melodiös elektronika, man kan beskriva det som en saga. Det är konstigt men spännande, flummigt och inspirerande.

Gruppen medverkar ytterst sällan i media och deras liveframträdanden har gått att räkna på ena handens fingrar. Men nu har de övergett sin tidigare policy att aldrig spela live och gjort en mindra turne runt om i Europa. Dock skall tilläggas att the Knife väldigt sällan visar sina ansikten, utan bär masker vid mediaframträdanden och konserter.

Jack Johnson är en före detta surfare som istället satsat på musiken vilken han lyckats bra med. Han är en sing and songwriter med en gnutta pop som influerats av blousen och funkken.

Det här är befriande, mjukt, försiktigt och avslappnat. Snudd på slött.
Den här musik är som gjord när du bara vill slappna av och ha en lugn och skön stund!

Han har nu hunnit släppa fyra album och två av dom vill jag rekomendera för dig! Hans tre andra album heter: "Brushfire fairytales", "Thicker than water" and "Courious George".
(Jag blir ju alltid lite extra glad när skivan levereras i ett digipack!)

Den här mannen vet hur man berör! Med en vibrerande tenorröst, en sprucken stämma hyptnotiserar han varje öra som lyssnar till hans musik. Anthony är helt unik och något av det mest kraftfulla jag någonsin hört. Musiken har växt fram bakom New Yorks utsvävande dragscen och tydligt influerats av all dramatik den bär med sig.
"I Am A Bird Now" är Anthony And The Johnsons andra album och har i många sammanhang klassats som en av de stora plattorna från 2005!

Dags för lite musik tips!

Damien Rice är en av de klarast lysande nya stjärnorna från Irland. Han är en singer/songwriter med ovanligt mycket passion, känsla och ärlighet.
Damiens debutalbum,"O", hyllades enhälligt av pressen både i Sverige och England.
Uppföljaren till det fösta mästerverket är "9".
"9" består liksom föregångaren av osedvanligt vackra arrangemang, känsliga gitarrer och direkta texter. Sångerskan Lisa Hannigan medverkar precis som på förra plattan och bidrar med underskön sång.

CD-skivorna är ett digipack, vilket uppskattas stort och omslaget pryds utav vackra illustrationer och är för mig väldigt inspirerande!
Hoppas att ni kommer att njuta lika mycket som jag gör när jag lyssnar på hans underbara songer!

TIPS! Lördagen den 24 mars spelar han på Cirkus i Stockholm.