good frames won't save bad paintings

Igår var dagen med STORT D! Jag hade min examensredovisning. Det var dagen som man så länge gått och väntat på. Nu var det min tur. Det känndes bra. Jag var nästan inget nervös alls. Fick dessutom höra av min examinator att jag höll det bästa föredraget. Det BÄSTA! Jag har aldrig varit bäst på något i hela mitt liv. När man var liten önskade man alltid att man kunnde springa lika snabbt som de andra i klassen, eller hoppa högst eller åtminstonde ligga föst i matteboken. Det värmde hela mitt hjärta och tårarna skymtade i ögat.
Efter en dag av nervositet inför redovisningarna följde vi upp med stor klassfest! Riktigt trevligt. Jag antar att det blev sista grejen med gänget.

Gissa vad som hände i morse då?!
Jo, eftersom hela Martinas lägenhet står upp och ner mer eller mindre inför flytten, så trasslade George in sig i lampsladden och rev ner den med dunder och brack. Vovven blev naturligtvis jätte rädd och hoppade jämnfota upp i sängen och landade rakt på Martina. Martina i sin tur skrev rakt ut som genererade i en hastig väckning för mig. Hunden hade landat rakt i ansiktet på henne och nu är det ingen liten vovvsing vi pratar om utan en berner senner i 52kg klassen. Som tur va missade han ögat med ca.1cm. Olyckan bidrog dock till en saftig blåtira...